Livet som förändrades för alltid...

Inget är sig likt. Den oinsatte anar nog ingen större skillnad på livet nu och livet innan. Men ALLT är verkligen förändrat.

Min älskade pappa orkade släppa taget om oss den 3 november 21.45. Han kämpade besinningslöst ända in i det sista. Han var inte färdig med sitt liv, han var ju bara 55 år. Men den vidriga sjukdomen hade bestämt ett annat öde åt pappa. I 1 år och 8 månader följde vi hans kamp. Han gav ALDRIG upp, inte självmant. Kroppen försvagades och smärtan var olidlig men han fortsatte le och dela med sig av sin underbara humor. Han såg till att vi alla hade det så bra vi kunde, precis som han alltid gjort.

Hela familjen hann hem när det var dags för honom att ta sina sista andetag. En stor rädsla jag bar på var att vi inte skulle finnas där för honom. Men alla hann och det känns skönt. En del av mig känner en slags lättnad över att pappa slipper lida mer. Den andra delen orkar/ vågar inte ta in att han faktiskt är borta. Att jag aldrig mer i hela mitt liv får träffa min fina, fina pappa igen. Det är för stort att förstå. Han skulle ju alltid finnas...

Begravningen var vacker. Musiken, prästen och alla fina som kom för att hedra pappas minne bidrog till att det blev ljust och fint. Så oändligt många blommor han fick!

Sorgen är tung och overklig. Men jag vet att han inte är borta helt. Han finns här omkring oss och i våra hjärtan. Hans minne kommer att leva vidare genom oss.

Jag älskar dig ända in i evigheten, fassan! Hoppas att du hör att vi pratar med dig varje dag. Jag lovar att ta hand om vår älskade mamma, syrrorna och brossan. O Wille mä klart! Lita på mig!

Ps. Tjejerna hälsar till Moffar!

Kommentarer
Postat av: Mia

Gud vad fint skrivet av dig Malin. Din pappa kommer alltid att vaka över dig, och höra alla fina ord ni säger om honom! Många kramar Mia

2009-11-16 @ 12:23:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback