...
Att leva i en surrealistisk bubbla är högst underligt. Livet levs som genom ett filter. Livet är ju som bekant de dagar som går obemärkt förbi. Som små byggstenar som läggs till varandra och bildar en dåtid på väg genom samtid och som landar i framtid. I parallelluniversum lever vi alla sida vid sida, där allt kretsar runt en själv. Ändå påverkar vi varandra så otroligt mycket. Våra liv förändras abrupt om något händer en annan. Särskilt om det är någon man har kännt i hela sitt liv, som tagit hand om en, som älskat en oavsett. Hur lever man en vardag med insikten om att framtiden kommer att förändras?
Det känns konstigt och overkligt att stå inför denna framtid. Jag vill inte bara acceptera utgången utan påverka, lösa, trolla, göra om - göra rätt. Jag har inte verktyg eller kunskap att göra något av dessa ting. Hur gör jag då?
Hoppet är det sista som överger en, sägs det. Jag tror att vi kan påverka hur mycket som helst med hjälp av tankens skraft. Så häng i, häng kvar så hjälps vi åt. Vi kommer alltid att finnas här!
Det känns konstigt och overkligt att stå inför denna framtid. Jag vill inte bara acceptera utgången utan påverka, lösa, trolla, göra om - göra rätt. Jag har inte verktyg eller kunskap att göra något av dessa ting. Hur gör jag då?
Hoppet är det sista som överger en, sägs det. Jag tror att vi kan påverka hur mycket som helst med hjälp av tankens skraft. Så häng i, häng kvar så hjälps vi åt. Vi kommer alltid att finnas här!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Att förstå och inse detta faktum är oerhört svårt och jobbigt... Jag har tyvärr heller inget verktyg att ta till. Det vi kan göra är att stötta, finnas till hands och se till att allt blir så bra som möjligt, både för "S" och för varandra......
Trackback