216 dagar utan dig
På någon underlig vänster går tiden.
Alldeles för snabbt för att jag ska hinna njuta av den.
Samtidigt alldeles för sakta så jag knappt orkar stå ut.
Idag vill jag bara krypa ur skinnet.
Idag fick jag mer tid över än jag önskade.
Det är då, just då, som allt kommer till mig.
Det där jag försöker leva bort.
Den där stora saknaden som jag gör allt för att undvika.
Om jag lever fort har jag alltid försprång.
Men ibland ger livet mig oförberedda pauser.
Inte välkommet eftersom det är då jag inser vad som hänt.
Försöker se allt i perspektiv men hur f-n ska jag vinkla det för att se meningen?
Sorgen kommer och går, från fas till fas.
Jag tänker att nu blir det nog lättare.
Men lättare blir det inte, snarare annorlunda.
Jag minns Pappa som han var förr, stark och frisk.
Det är honom jag saknar.
Hans sätt att prata på, hans doft.
Hans gitarrspel och dataspel.
Min Pappa, rätt och slätt.
Jag ser på mig själv och inser att jag klarade det.
Jag lever utan min Pappa.